.

Can you hear me screaming, screaming for you..!?


Orkar jag en gång till!?


Det är den stora frågan som ekar i mitt huvud idag..
Tänker sönder mig!



Ska snart gå o lägga mig i sängen och läsa lite.

Var på bibblan förut o hämtade lite böcker.

Imorgon står det plugg och storstädning på schemat.
Ska försöka hinna med träningen med, men känner mig skitstressad med skolan nu, så vi får så hur det blir.


Skulle ju ha praktik i Navestad egentligen, men idag hade jag fått ett mail från en annan förskola, i Kneippen.
Ringde dit, och självklart gör jag bort mig totalt. Hahaha.

Pratade med 3 stycken i telefonen där, o dom verkade skitbra, allihopa.
Kommer bli kalasbra där, det vet jag.

En av dom sa att jag kunde komma dit o hälsa på någon dag, o det tänker jag verkligen göra. :)



Längtar SÅ IN I FANKEN till sommaren nu.

Försöker tänka att det inte är så långt kvar tills Majtåget, o sen drar ju allt igång. :)
Aaaawiiiiie!
Men sen kommer dom där förbannade tankarna igen.

Jag VET att jag kommer komma i närheten av A i sommar.
Undrar om jag kommer undvika han eller kasta mig i hans armar.
Jag är inte säker, och det skrämmer mig lite.

Jag saknar.
Jag gör verkligen det, fast jag inte vill egentligen.
Inget bra kan komma från den relationen, det vet jag o jag vill inte ge mig in i nåt, men JAG SAKNAR.
Jag saknar lögnen, som jag skrivit så många gånger förr.

Går inte en dag utan att jag tänker på det..
Värst är det på nätterna, det var våran tid.
Dom där telefonsamtalen. 7 timmar i sträck som mest.
Jag kommer fortfarande ihåg hans röst.
Jag saknar den personen som tyckte om när jag var på idiothumör o sa konstiga saker som ingen annan fattar. Ingen annan än han.
Han fattade mig.
När jag tänker tillbaka på den där första kvällen här i stan så känner jag känslan av hur nervös jag var.
SÅÅÅ jävla ont i magen o var tvungen att åka o köpa vatten.

MEN, ALDRIG I HELVETE ATT JAG SKULLE GÖRA OM ALLTING!
Sommaren 2011 var den bästa och samtidigt den värsta i mitt liv.
Jag ångrar den absolut inte, men jag vill inte göra om den resan.





Önskar jag kunde säga att jag börjat klättra på stegen som leder bort från allt det där, men det kan jag tyvärr inte, jag står på samma plats som jag gjorde den 11 Juli. Ledsen, ensam, och med alldeles för mycket tankar. Dom försvinner inte, det har gått ner än ett halvår, men jag har inte kommit ens en cm längre bort från allt. Vet att jag nog låter helt förvirrad just nu. Men jag vet inte hur jag ska förklara.

Jag kan inte sluta tänka på det, det är det bästa men samtidigt det värsta jag har varit med om, jag vill tillbaka, men jag vill inte göra om allt igen, det äter upp mig inifrån, att allt var så perfekt, men det var för bra för att vara sant.
Eller var det så!?
Skulle jag förlåtit lögnen?
Hade jag varit lycklig nu isåfall?
Var det på riktigt, eller var det nåt jag bara upplevde för att veta tills nästa gång hur det verkligen ska kännas när man mår bra!?


Just nu önskar jag mig bara en sak.
Ett telefonsamtal.
Han skulle vara så stolt över allt jag har åstadkommit sen i Juli.

Han hade större planer för mig än jag själv hade.
Bara några saker kvar av "hans" planer nu, SLUTA RÖKA, en Porsche, en BMW, en flytt, en resa, ett lastbilskort i USA och åka runt där, bara vi 2. Alla som sakerna som inte kommer att hända...




Walking in the sunset, hand in hand, so happy we could die,
but be were screwed, it was all just a lie..




Dead by April – Promise Me - 2010 Acoustic Version

Hela den här låten stämmer så jävla bra..

Promise me you´ll think of us, as a time so wonderful.
Promise me you´ll think of us, still bright, still colorful.
Promise me to look back at us, as a time in your life you enjoyed.



Och tyck vad ni vill om mig för jag har skrivit det här nu.
Det är såhär jag tänker, och då får ni stå ut med det.

Vill inte höra nåt om att jag är dum i huvudet för nåt jag skriver här.

Duger det inte så är ni välkomna att sluta läsa.