Jag vill ha sommar och husvagnssemester!

Den där husvagnssemestern är fan det viktigaste av allt asså!

Jag har inte sovit i husvagn sen träffarna på Gotland var.
Sjukt länge sen!


Soooom jag saknar!
Så jävla myyyysigt!

Istället ska jag nu krypa ner i min iskalla säng.
Får drömma mig bort till sommar istället.


Brr!




Lillebror och Ricky.
2 av mina favoritkillar utanför husvagnen på Gotland.. ♥




Tältsommar!
Inte lika mysigt, men fortfarande mysigt! ♥

Jag vet inte varför jag envisas med att köpa massa JÄVLA godis hela tiden.

Det är inte ens gott.
Ändå äter jag skiten.
Typ för jag är uttråkad eller nåt, jag vet inte.


Gillar inte kakor, tårtor eller bakelser heller.


Hatar den där känslan av mätthet fethet man känner efter man ätit nåt.
Känner så även om det bara handlar om nåt litet.

Äter hellre mat egentligen, men huuuur gör man för att sluta köpa skiten?

Jag känner inte alls nåt sug efter nåt sånt när inget finns hemma, men om det gör det, så äter jag skiten automatiskt.
Såå jävla idiotiskt och sjukt störande!



Fyy på Joss!



Godis-ångest kallar jag det.
Inte roligt alls!

Funderar mycket på A.
Har alltid gjort det, och kommer nog alltid att göra om jag känner mig själv rätt.


Undrar om det verkligen ska vara så att den lyckligaste tiden i mitt liv var när jag levde i en lögn.?


Jag VET verkligen att saker kan vara för bra för att vara sanna.
Men jag kan inte hjälpa att jag funderar.

Hur mår A?
Vad har hänt sen i somras?
Hur har det gått med bilarna?
Vart gjorde han av porschen?

Hur klarade han av att lura både sig själv och mig sådär!?

Vart i livet hade jag varit nu om jag inte hade upplevt det där?



Är jag knäpp som ibland på nätterna tänker tillbaka på den underbara lögnen (Kan man säga så?), med 5 timmar långa telefonsamtal, nån som alltid sa rätt saker vid rätt tillfälle, som förstod mina flummiga kommentarer utan att jag behövde förklara 7 gånger, nån som fanns där OAVSETT VAD..


Jag vet ju att jag ABSOLUT INTE vill ha tillbaka det.
Men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka..





En lycklig Joss, helt ovetandes om helvetet som väntade..

Okej, ibland blir jag verkligen SKITSUR.
I 5 minuter.
Sen gåre över, tills nästa gång det händer nåt skit.


Då undrar jag, VARFÖR lär jag mig inte?

Om nånting inte är okej egentligen, varför ber jag inte personen dra åt helvete då för!?



Varför ger jag det chans på chans på chans, när jag vet att ingenting kommer bli som jag vill endå!?

Har det en gång gått åt helvete så blire aldrig bra igen liksom.


Jävla lätt för mig att sitta här och skriva det, men varför kan jag inte agera?

Varför låter jag VISSA folk köra över mig!?



I'm just one of two players in this fucking game, and I'm the one who loses..

Är det många som får sig ett skjut på julafton, eller varför heter det dopparedan?

Om man, som jag, inte har fått en enda visdomstand, betyder det att man är dum då?

Jag gillar inte att vara nära folk jag inte känner.

När jag ska åka buss eller spårvagn och det bara finns platser bredvid folk så står jag upp.
Annars sätter jag mig så jag åker baklänges om det går.
Jag har märkt att folk hellre sätter sig hos någon som åker framlänges.

Idag satte jag mig baklänges.

Tror ni inte det kommer en fet gubbe och sätter sig bredvid, trots att det fanns massa plats på spårvagnen.

Han satte sig nästan på mig, och jag bytte plats till sätena mittemot.

Då tittar han frågande på mig och säger:

- Vill du inte sitta bredvid mig eller?

Mitt första infall var att svara:

- Nej, jag gillar inte att ha folk i knät.

Men svarade snällt att jag hellre sitter ensam.


Då kollar han på mig som att jag vore helt störd..


Gillar verkligen folk att sitta bredvid någon de inte känner?
Jag gört då INTE iaf..


Gillar inte heller när folk kommer emot mig, även om jag har jackan på mig, så känns det som deras äckliga baciller sätter sig på jackan, och snart är jag dödssjuk typ.


När jag går på stan och går bakom någon som inte ser helt trevlig ut, eller möter någon som inte heller ser så najs ut så håller jag andan.
ALLT för att jag blir äcklad.

Är jag ensam om o göra såhär?


Efter att han kollade på mig sådär så började jag verkligen fundera..


Är jag knäpp på riktigt!?

Jag har en liten konstig "förmåga".
Jag kan vända på vad som helt, få nåt dåligt till nåt bra, och tvärt om.
Det är mitt sätt att försvara mig själv, skulle man kunna säga.

Det finns en grej med en person som jag tycker/tyckte var charmig, när vi först sågs.
Sen blev Joss lite sur, och jag vände den där charmiga grejen till nåt dåligt.

Surerierna gick över, och jag blev glad.

Meeeen, nu har jag ett problem, att jag kan inte vända tillbaka det.
Jag gillar den här personen, men varje gång jag ser den här "grejen", så känner jag bara en avsky.

Förbannat irriterande äre.

Nu måste jag uppfinna ett sätt att vända på saker jag redan har vänt på.

Tyvärr är det nog inte så lätt som att gå in i ett redigeringsprogram och fixa till skiten. Haha.



Vilka världsliga problem jag har va!? ;)

Ja, nu var jag igång med mina fundererier igen.

Ikväll funderar jag på hur många bilder det egentligen finns där ute.
Tänker mest på när vi typ har varit iväg på träffar med Chrsylern.

Hur många är det egentligen som har en bild på den?
Är vi med på bilden, och HUR ser vi ut? :P
Jag hamnar ALLTID framför folks kamera, men HUR blev bilderna!?


Har varit med i en tidning på Gotland, när jag låg i bagaget på Chryslern, bakis som fan på midsommardagen. Haha.


Sist på Barkarby var det folk som fotade mig när jag låg invirad i en filt bakom Chryslern i det stickiga gräset, även på Sveavägen när jag satt i bilen var det huuur många som helst som tog kort..


Och Kotten, fyfan vad folk det är som tar kort på honom, lilla sötnosen..

När cruisingen på Kungsgatan här i stan var blixtrade kamerorna som aldrig förr också.
Man kunde tro att det var dag, mitt på kvällen.


Skulle nog nästan kunna se vad som helst för att se alla dessa bilder.
Kuul!



Googlade, och 3 minuter senare hittade jag dom här bilderna, från crusningen i stan: