Fyfan vad jag SAKNAR!

Det måste nog vara en av de värsta känslorna som finns.
Men först kommer nog smärta o sånt.
Fast att sakna är väl en slags smärta, kanske!?
För mig är det nog det.

Det gör ont i hjärtat att sakna.


Hoppas att Corren blir såld snart. (Blä, vad det känns piss o skriva så.)

Allt skulle bli så mycket lättare med en liten bil.
Då kan jag åka dit jag längtar, och slipper sakna.


Världsliga problem som rör sig i min hjärna såhär mitt i natten. :P


Annars så är jag yrare än vanligt just nu.
Det har varit bättre i ett par dagar nu, men ikväll äre fan inte kul asså.

Kanske för jag inte kunde somna igår, och jag sov nog inte sådär skönt som jag brukar..


Klockan är nu lite efter 1, o jag är knappt trött än.

FÖRBANNAT!


Imorgon ska jag kanske träffa Ida, vi får se.

Kanske att jag drar till Papi o lånar bilen med, om jag inte är yr, förstås.




Aah, jag yrar, som vanligt.

Så var min lilla Corrado ute på blocket.

Jag har kommit på att jag behöver en billigare bil än den, det är ohållbart att ha kvar den.
Jag har råd, men det finns väl kanske andra saker att prioritera.
Kan lika gärna skaffa mig en lite billigare bil, och kanske kanske skaffa mig en piggare bil senare.

Blev massa diskussioner på FB över att jag inte vill att nån jag känner ska köpa den.

Egentligen vill jag ha kvar bilen.
Jag vill absolut inte ha nån annan bil egentligen.

Jag vill inte se nån annan köra runt i den.
Är jag verkligen en idiot som tänker så!?
Vore väl en sak om jag verkligen ville sälja den egentligen..

Det är ju bara en bil, säger folk.

Men för mig har den där bilen inneburit FRIHET.
Min första riktiga frihet, som ingen som inte har körkort kan förstå.

Det är den där bilen jag har satt mig och kört mitt i natten när jag varit ledsen eller arg.
Bara lyssnat på motorn och kompressorns vinande och visslande och åkt dit jag vill, dit jag känner mig trygg.



Äh, jag kan inte riktigt förklara.

Blandade känslor över min lilla Corre.
Men "kunde" jag, så skulle jag ha kvar honom.


Egentligen så har jag börjat i fel ände.
Jag kan egentligen inte tänka mig att jag ska köpa en trött bil där man kan stampa gasen i botten, och ändå känns det inte i magen.
Så är det med Corren.
Jag har testat en gång, och det gör jag inte om.
Det går inte att gasa fullt i låg hastighet med honom.



Böööhöööö, min lilla pärla.

En liiten del av mig vill inte att nån ska ringa på annonsen, medans en annan del av mig vill få sålt på den nu, så jag kan köpa en annan bil så fort som möjligt, en bil som inte behöver vara avställd nu i vårat tråkiga väder.



Ääh, jag svamlar.
Nu ska jag försöka sova för tredje gången ikväll..



Puss!

T har gjort mig tokig.

Han skriver nåt jävla kontstigt i sms:en.


Bara massa bokstäver, som jag antar är förkortningar, men jag fattar inte vad det menas, och jag håller på att bli tokig på det, vilket han tycker är ASKUL.



Det är samma som det där med att byta kök, det höll jag också på att fundera ihjäl mig på innan jag efter 1 år fick reda på vad fan som menades.




KOKKOOOOOO!

Undrar hur fan man kan gå ner i vikt av att äta mera.

Det är ett mysterium för mig.


Och ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag..



Hur är det möjligt!?
Och vad ska jag äta för att inte gå ner?

Måste jag äta mindre för att stanna där jag är nu!?



Äääh, jag blir tokig!

Nu är det länge sen jag skrev nåt här.

Varnar för ett EXTREMT långt inlägg nu, och förstår om ni inte orkar läsa det.

Lite skrivet för min egen skull, för att jag ska komma ihåg vad som hände, ifall jag behöver det i framtiden.

Som alla kanske har fattat så har jag inte mått nåt bra alls, så jag tänkte att jag förklarar allting här, så kanske jag slipper skriva allt 50 gånger. :P
Missförstå mig inte, är jätteglad att ni bryr er, och under den här tiden har jag fått se vilka som verkligen finns där när det väl gäller.
Vissa oväntade, och andra förväntade jag mig mer av, men det är skitsamma nu, för nu vet jag ju, som sagt.


Allt "började" på förra helgen.
Jag har alltid skakat massor, men den helgen var det helt otroligt.
Var ute hos Mami o sådär, och till o med hon reagerade på att det hade blivit värre.
På Söndagen var jag hemma, och jag kände bara hur allting snurrade, var så sjukt yr, har aldrig varit med om nåt liknande.
Ida o Krille kom hit, och vi hade filmmys.
På Måndagen ringde jag till vårdcentralen, men fick ingen tid. Sköterskan sa bara åt mig att jag skulle äta bättre.
På Tisdagen hade ingenting förbättrats, så jag ringde igen. Samma sköterska. Fick såklart samma svar som dagen innan. Ingen läkartid.
Tänkte, att jag ger mig inte.
Ringde på Onsdagen och då var det äntligen en annan som svarade. Jag förklarade läget, och fick en tid samma dag. Den här människan tog mig verkligen på allvar, och pratade till och med med en kollega om jag skulle komma till VC, eller akuten direkt.
På eftermiddagen gick jag iaf dit, kom in till läkaren som gjorde en snabbkoll, först pupillerna som tydligen var skitstora, och idioten frågar:
Har du tagit amfetamin?
Vad i helvete tänkte jag, men var för yr för att bli arg så jag svarade snällt att nae, det har jag inte gjorde.
Lite blodtryckstest och sen tog han pulsen, som var för hög.
Efter det gjorde han neurologiska tester, typ att jag skulle blunda o ta på näsan med armarna o.s.v.
Stod där och blundade, och var tydligen påväg att svimma, för han tog tag i mig och bad mig att lägga mig ner.
Mycket mera hann han inte göra innan vi gick ut till en sköterska som tog mig till ett annat rum och förklarade att jag skulle till akuten med ambulans.
Har aldrig förut varit så rädd i hela mitt liv, fattade liksom inte vad som hände med min egen kropp.
Ringde till Mami. Hon o Kenneth satte sig i bilen direkt, och åkte mot stan.

Efter en stund kom 2 ambulanskillar in i rummet där jag låg.
Dom pratade snabbt med läkaren från VC som var JÄVLIGT snabb med att säga att jag nekade droger. Att tänka på det gör mig förbannad, till o med. Vilken idiot, men jag är SÅ glad att han tog mig på allvar.

Upp på ambulandbåren iaf, och blev utrullad till ambulansen, kändes jättedumt, och jag bad om att få GÅ ut till ambulansen, men det fick jag absolut inte.

Pratade lite med killen i ambulansen, han tog lite tester o sådär, sen var det dags för NÅLEN.
Fyfan i helvete, jag är inte rädd för nålar eller så, men helvete vad ont det gjorde när han satte in den, inte så konstigt kanske när det är ett plaströr som går in flera cm i venen.
Blodade ner hela min arm, och hans byxor, så nånting gick nog snett när han satte in den..

Efter den kom dit så kunde jag inte tänka på nåt annat, jag ville bara ha ut den, den gjorde SÅ ont.



Min värsta ovän.
Fyfan vad vi inte kom överens..

Kom fram till akuten sen iaf, o där stod 3 sjuksköterskor (Säger man sjuksköterskor när det är killar?) och väntade på mig.
In på akutrummet, där nytt blodtryck togs, blodprov, neuroprov, sen det första av MÅÅÅÅNGA EKG o.s.v..

EKG är typ 12 kablar, tror jag, som man sätter med klisterlappar lite överallt, på benen, armarna, bröstet osv.
Sjukt pinsamt att jag hade låånga strumpor på mig, och en av killarna frågar:
Haru långkallingar påre!?
Hahaha.

Var la en jävla tur att jag inte hade det.. :P

Fick även äran att visa tutten för den ena av dom.
Hua, men så kan det gå.


Mötte Mami & K utanför akutrummet, och DÅ kom tårarna.



Mami & Kenneth i väntan på läkaren i rummet som jag o K döpte till förrådet. Haha.

K hade kul o pumpade upp min bår, och sänkte ner den. Haha.
Det fick mig att skratta liite iaf.


Ut o vänta på läkaren efter det, när hon kom så blev det mera tester, men det där jävla nålen körde till det för mig, så kunde inte göra riktigt som hon ville.

Hon kom iaf fram till att jag skulle bli inskriven över natten, med hjärtövervakning.
Efter att Mami övertalat henne fick vi även till en hjärnröntgen.

Snabbt som fan ut o röka efter det, för det var jag inte säker på att jag skulle få göra igen.


Efter det fick jag ligga vid draperierna i korridorerna och vänta på att en sköterska skulle hämta mig och köra mig till hjärtenheten.
K lekte tittut med mig med draperierna, det fick mig att skratta lite till, mitt i allt elände.

Så kom iaf sköterskan med en rullstol o rullade upp mig till avdelningen.
3 timmar tog det från det att jag kom fram med ambulansen, tills att jag var på rummet.

Hann bara komma fram till sängen, så låg det en apparat där.
ÄNNU mer klisterlappar.
Detta hetter Telemetri, och var 5 sladdar som var fastklistrade på min kropp.
Dom sladdarna gick till en sändare som jag fick bära på i en tygpåse.
Sändaren sände i sin tur signaler till sköterskornas datorskärmar, så de heeela tiden kunde se hur mitt hjärta slog.



Joss med Telemetri.

Hade inte ätit nåt på hela dagen, o var skithungrig, M & K skulle åka o köpa nåt o äta till mig, men då skulle det tydligen bli krångligt att komma in igen.
Sköterskan tyckte jag kunde äta nåt som de erbjöd.

Kände att tårarna var påväg, så gick med på det.
En halv äcklig macka, lite juice och en kopp te fick jag i mig den dagen.
Braaaa Jossan.


Efter jag fått på mig telemetrin så kom sköterskorna på att min nål var helt oskyddad, och så fick det tydligen inte vara.
Dom skulle sätta på nåt över den, och när hon rörde den så brast det.
Tårarna bara sprutade, och INGEN fattade hur jälva ont jag hade.
Fick en flashback från när jag var 6 år och låg på sjukhuset, då smällde jag till 2 läkare, kan lova att det inte var långt ifrån att det blev så igen då..
Jag var bara känslig, tydligen, och det skulle inte bli bättre av att sätta den nån annanstans.
Idioter!

Mami & K var tvungna att åka hem sen iaf.
Jag kunde dock inte sluta gråta.


Fick dela rum med en tant som inte riktigt ville lämna mig ifred.
Hon hörde att jag grät, men endå fick jag 2000 frågor.
Till slut slutade jag svara.

Klockan var nu ca 21 på kvällen, och det var visst dags att sova.
Bad om ett insomningspiller, för jag kände att det aldrig skulle gå, men det gick visst inte när man har hjärtövervakning.
Gråtandet fortsatte, och det enda jag gjorde var att irritera mig på nålen som gjorde så jävla ont, ligga och lyssna på klockan som tickade och jag önskade att jag kunde spränga den med tankekraft, försöka komma på hur jag skulle ligga för att blupparna inte skulle skava (det var omöjligt), försöka klura ut var jag skulle lägga påsen så den inte skulle vara ivägen, fundera på huuur många timmar det KANSKE var kvar tills jag kunde få röka, och såklart gråta.
Det gick inte att sluta.



Min älskade tygpåse.. Hmm..


Lägg till att jag mitt i allt kom att tänka på att någon kanske hade dött i sängen jag låg i.
Gick upp fort som fan och satte mig på en stol där i rummet.
Efter en stund kom en sköterska in och tog mitt blodtryck o så.
Hon frågade mig varför jag satt där, och när jag förklarade trodde hon la att jag var dum i huvudet eller nåt. Hahaha.
Sen frågade hon iaf om jag ville ha öronproppar, då tanten snarkade så det blev orkan i rummet, men nää, hur fan kan man vara bekväm med nåt i öronen!?
Då är jag hellre vaken mitt i snarkandet.
Efter nån timma kände jag att jag verkligen var trött, och la mig trots allt i sängen.
Gick INTE att somna.

Kom o tänka på om de verkligen hade tvättat filten tillräckligt, och vågade därför inte ha den nära ansiktet.
Slutade med att jag hämtade jackan ur skåpet och sov med den som täcke på överkroppen och filten på benen.

Lyckades väl somna en kvart eller nåt innan jag väcktes av att dörren till rummet öppnades.
In kom 2 sköterskor och hämtade en av sängarna.
FÖRBANNAT, ännu en rumskompis..

Somnade om, och efter typ en kvart kommer dom in med den nya patienten.

Klart som fan börjar dom med undersökningar där i rummet, och hade jag haft en pistol där och då så hade jag skjutit allihopa.
Frågade iaf om dom kunde ta bort min ovän i armvecket, men nääää, (som om jag hade väntat mig nåt annat) man får tydligen inte ligga på sjukhuset om man inte har en ingång nånstans..

Natten fortsatte med gråt, och gråt, och sen blev klockan 7, då var det dags igen.
Sköljning av nålen (fyfanihelvetesjävlarförbannadesskit så ont!!), blodtryck, blodsocker, ännu ett EKG samtidigt som telemetrin, o.s.v.

Försökte somna om efter det, men det var omöjligt.

Klockan 8 blev jag hämtad med en rullstol och upp en våning.
Det var dags för röntgen.
Hade hoppats att jag skulle bli lämnad där så jag kunde röka på vägen tillbaka, men ICKE.
Sköterskan var med mig hela tiden. :(


Vid 9 var det rond och min läkare och 2 studenter kom in.

Ingenting var fel med hjärtat, och röntgen visade ingenting.
En neurolog skulle dock kontaktas. Dom ska kolla om han hade tid att titta på mig då, eller om jag skulle få en remiss.
Jag hoppas tyvärr på en remiss, allt jag kan tänka på är att få ut nåljäveln.
Dom säger också att jag ska bli utskriven den dagen.

Efter en stund kom läkaren tillbaka och gjorde lite tester, neurologen vill tydligen ha lite att gå på.

Hon säger att hon ska kolla upp om det blir remiss eller inte, och komma tillbaka efter en stund.

Helt plötsligt börjar telemetrin pipa, och jag hinner tänka att nu jävlar, nu dör jag.
Men en sköterska kommer in och säger att hon har stängt av den och att jag slipper den nu.
Jag ser nu min chans att röka, men tänker att jag väntar, läkaren skulle ju komma tillbaka från neurologen snart, och efter det blir jag utskriven..


Timmarna går, men det händer ingenting.
Jag är nu riktigt irriterad.
Jag är extremt röksugen, och nålen håller på att döda mig.
Kommer ihåg att jag tänkte att det var sjukt att jag kom till sjukhuset UTAN smärta, men tvingas ligga där MED smärta..
Frågar en sköterska om jag får gå ut en stund.
Hon tittar lite konstigt på mig och frågar vad jag ska göra ute.
- Jag ska sätta på mobilen och röka, svarar jag.
Hon kollar med en kollega, som kommer tillbaka och säger att hon inte kan hindra mig, men hon vill helst att jag ska vänta.

Jag frågar då hur lång tid till jag behöver vara kvar.
Säger än en gång att jag vill bli av med nålen.
Sköterskorna var nog vid det tillfället ungefär lika trötta på mig som jag var på nålen.
Nålen var en pain in the ass (arm) för mig, och jag var en pain in the ass för dom.. =/
Hon svarar iaf att det dröjer några timmar.
Läkaren är på lunch.
Än en gång kommer tårarna och jag frågar hur svårt det kan vara att fråga om det blir remiss eller inte.

Hon ska kolla upp det.

Ungefär då bestämmer jag mig för att jag ska sätta på mobilen iaf, så jag lämnar hjärtenheten och går ut i korridoren.
Hinner svara på 3 sms, ringa 4 signaler till Mami, så kommer min läkare där, och säger att jag ska in på avdelningen igen, för de vill prata med mig.

Neurologen känner inte att det finns nåt mer dom kan göra, och jag kommer få åka hem.


Det var egentligen här jag skulle stått på mig, och sagt att jag inte åker hem förrän dom vet orsaken.
Men än en gång, NÅLJÄVELN är det enda jag tänker på.


Nålen åker ut iaf, och jag är därifrån fortare än kvickt med diagnosen lågt blodtryck.


Hem, hem, hem, hem.
Jag vill BARA duscha.
Jag HATAR sjukhus, känner bara hur alla baciller tränger in i varenda liten por i kroppen.
Hur jag har baciller från 74 olika människor och har andats samma luft som människorna i mitt rum.
Uuuuuäääck!


Den där tiden är iaf den värsta jag nånsin varit med om.
Kan inte minnas när jag hade så ont sist.
När jag kände mig så orolig och hjälplös sist.
När jag grät så mycket sist.
Och då var det endå "bara" en natt..


Dagarna nu efter har jag inte heller mått så bra, är fortfarande yr i huvudet och sådär.
Idag är det liite bättre än förut, så nu får vi hoppas att det är påväg åt rätt håll iaf. :)

Mami har pratat med Kenneths pappas sambo Annika, som är typ läkarsekreterare eller nåt sånt.
Jag ska nu skriva ner allt jag kan komma på som har med det här att göra.
Börjar med huvudvärken, hur har den känts, har den varit bättre eller värre nån gång, när var jag hos läkaren, vad sa dom, vilka mediciner osv.
ALLT.
Mami ska även följa med mig till läkaren, så nån kan hjälpa till att vara envis när jag inte riktigt orkar.
Vi ska inte nöja oss med att bli hemskickade, utan då ska vi ha en remiss till nästa läkare.
Ska även köpa mig en bloctrycksmätare som jag kan ha hemma, och mäta blodtrycket 3 gånger om dagen.

Låter riktigt bra, tycker jag, för såhär kan det INTE fortsätta iaf.


Är sjukt glad för alla som ställde upp när jag låg där, och även nu efter.
Telefonsamtal, sms, facebook, pratat med Mami, ALLT.
Det är nu jag förstår vilka som verkligen bryr sig när det väl gäller.

Jag finner inga ord för att förklara hur jälva FINA ni är!


Aah, nu vet ni iaf hur det gick till, jag har säkert glömt nåt, men en sak glömmer jag ALDRIG, som ni kanske fattat..
Nålhelvetet.
Nåljäveln.
Nålfan.
Nålidioten.

Joss mår inte så bra idag.

Fortfarande mycket funderingar, tänker på hur jag ska göra allt på bästa sätt.
Vad som blir bäst i slutändan.
Jag tror jag vet svaret på det.


Somnade vid typ 7 imorse, och sov väääldigt länge idag.

Började plocka iordning lite i mitt inte alls städade hem, och kände hur jag började skaka.
Har gjort det av o till den sista tiden, men idag var det värre, kunde inte stå upp.

Satte mig ner i soffan, och huvudet bara snurrade.
Kändes som världens karatefylla, och jag vågade inte resa på mig.

Skrämde nog ihjäl min stackars lilla Mami. :(
Ida var påväg hit iaf, och Mami var meer än tacksam för det.
<3


Tvingade i mig lite mat, och det blev bättre, men inte helt bra.

Läskigt fan.

Filmmys med I & K sen iaf.
Nu är jag ensam igen, och fortfarande yr i huvudet och skakig.

Uppstigning tidigt imorgon, och ringa till vårdcentralen.


Känner att jag inte borde vara själv nu egentligen, men vill inte ringa o väcka nån.
Ska försöka ta mig till sängen utan att svimma snart, känns som det är lika bra.


Undrar fan vad det är som händer med min kropp egentligen.

Klockan är typ 5, och en skapligt ledsen Joss är fortfarande vaken.
Idag brast fan ALLTING, vet inte vad som hände..

Jag går ju alltid min egen väg.
Gör alltid det jag tycker känns rätt, oavsett vad andra tycker, känner eller säger.
Men ikväll blev jag osäker. O jag vet precis varför..

Jag funderar på om det verkligen är värt att kämpa, även fast jag innerst inne vet att det är det.

Gillar inte saker som sas ikväll, och det gör att jag inte riktigt vet hur jag ska beté mig.
Gillar inte när jag hamnar i såna situationer.

Huvudvärk som fan har jag, o än är inte natten slut.. :(
Behöver nog komma fram till ett o annat, och kanske höra nån mening eller 2, så jag blir säker på att jag gör rätt..

Vet ju egentligen att tiden kommer utvisa om jag är på rätt spår, men frågan är bara om jag orkar med allt EN JÄVLA GÅNG TILL!

Ligger i sängen och funderar lite på hur allting egentligen kan bli.

Jag har verkligen kommit på, att skiter man i vad sin förbannade hjärna säger, och följer hjärtat, så blir det skitbra..

Man ska helt enkelt inte göra som jag alltid gör, fundera sönder saker..

Saknar min lillasyster fast vi sågs för bara några dagar sen.
Vi får se hur helgen blir, kanske ses vi då. Jag hoppas på det iaf.


Om en vecka börjar skolan igen, och då är det jag som tar tag i den, och inte skjuter upp den till sista sekunden..
Måste köpa mig en ny dator som funkar som den ska, så kanske det blir lite lättare, men det får bli ett senare problem.


Funderar också på varför man aldrig är nöjd. Tänker speciellt på att när det är vinter vill man ha sommar och tvärt om. Sååå jävla onödigt! :P
Och kanske också rätt onödigt att fundera på, för jag lär ju inte komma på nåt bra svar på det ändå.. Haha.


Och, jag ska aldrig mer klippa mina naglar kortare än nödvändigt. Prickar fel på telefonfan heeeela tiden, skickar konstiga sms osv.
Riktigt irriterande äre, om ni ville veta, men det tror jag inte, så vet inte varför jag skriver det. Hahaha!


TröttJossan pratar i nattmössan.
Som jag för övrigt ska köpa till min bil.. En nattmössa asså. ;)



Äääsch, godnattis!

Idag är det min lilla ängels dag.

Min farmor.


Jag vet att hon tittar till mig ibland.
Jag kan känna det.

Yes, jag känner när hon är här.

Lilla skyddsängeln! <3

Idag är det min lilla ängels dag.

Min farmor.


Jag vet att hon tittar till mig ibland.
Jag kan känna det.

Yes, jag känner när hon är här.

Lilla skyddsängeln! <3

Januari.

Firade in det nya året på landet, hos Micke, ett trevligt nyår, som tyvärr slutade alltför tidigt.

Fick reda på att jag fick lägenheten i Haga, och flyttade till min fina lilla Papi i 2 månader.

Såg K för första gången, och bestämde mig för att honom SKA jag ha, några veckor senare var det vi.

Fick reda på att min fina vän Fija skulle få en liten bebis.

Började på Komvux, det var dags att ta tag i livet.

Jag & Lillebror, nyår 2010-2011.




Februari

Fick ett chockbesked, och tog ett av de svåraste besluten jag nånsin gjort, efter det mådde jag rent ut sagt skit.

Jag fyllde hela 23 år, det firades med mat hos familjen i Å, med K. Fick världens bästa present.

Jag & Wilma. Tjejen som alltid får en att le, hur dåligt man än mår.


Mars


Alla motgångar i Februari blev för mycket för mig, vilket slutade med att jag blev ensam igen, det var mitt val, även fast jag vet att typ alla i min närhet tycker att jag gjorde fel.

Plugga på Komvux var inget för mig, jag upptäckte en utbildning till barnskötare på MoA Lärcentrum, och började plugga där.

Shoppade nästan ihjäl mig grejer till nya lägenheten.

Mådde fortfarande skit över allt som jag tvingades gå igenom.



Jag & Lellie. <3


April.

Flyttade från Papi till Haga, kommer ihåg att det var SÅ jävla skönt, även om jag inte fattade hur fan duschen funkade. Hahaha.

Blev sams med K, var lyckligare än någonsin, även om allt fanns och fortfarande finns i bakhuvudet, var på Mantorp med K, Ida, Krille & Wilma, men några dagar senare rasade min värld.

Första resan av många till Stockholm, det här året. Denna gången åkte vi upp till första bilträffen där uppe, en helt perfekt kväll!

Jag, Ida, Krille & Crille hade premiärgrillning i Dalby. En av de bästa kvällarna jag har haft med min Ida, GräddIda kallade vi henne den kvällen, efter en liten olycka med potatisgratängen. Hahaha.

Var på Elmia med Lillebror, Krille och Ida. En kväll som var lite sådär, men kommer ihåg att jag träffade M, vilket gjorde mig sjukt glad.

Nya lägenheten.



Maj.

Åkte Majtåget med Mami, Kenneth, Kotten och Ida.

Första MoM-träffen var. Var där med F, och kommer ihåg att folk tyckte jag var knas i huvudet för jag höll på att skaka sönder.

Blev tyvärr osams med Elli. Ibland är det oundvikligt, man behöver tid ifrån varandra, och det var exakt vad som hände. Vi är dock sams nu, vilket jag är otroligt glad över. <3

Började prata med Alex, han fick mig att se ljuset igen, fanns alltid där, när ingen annan gjorde det. Pratade i telefonen i minst 5 timmar sammanlagt, varje dag, gjorde vi inte det så var det nåt som saknades. Sov inte så väldans mycket på den tiden. ;)

Majtåget 2011.



Juni.

Var på race Stockholm, var bara några meter från den lyckligaste studen i mitt liv, vilket slutade med en VÄLDIGT upprörd Jossan. Har aldrig förut känt mig så hjälplös i hela mitt liv.

MoM-träff i Norrköping, och jag var helt sjukt nervös, kunde inte stå, inte gå, inte sitta, bara dricka vatten, på natten kom Alex ner. Glömmer det aldrig. Satt klistrad i hans BMW på motorvägen, och har aldrig varit med om en värre maskin.

Fick en golf av Mami och Kenneth som bara nån vecka senare såldes.

Var i Mantorp på Actionmeet, träffade A, men var sur, för jag trodde helt ärligt att han hade dött.

MidsommarJossan.


Juli.

Åkte till Alex en helg, fick en porsche av honom, som jag vägrade ta emot. Hur faaan skulle man kunna göra det egentligen!? Vi var på race den helgen iaf, kvällen slutade med att vi bogerade M3:an, Joss rattade, var SÅ arg på han för han tvingade mig att sitta bakom ratten på det monstret.

Hade poolparty med släkten, en underbar dag, för Chryslern var ute på gatorna och mullrade.

Kom på att jag blev lurad, att jag hade levt i en lögn de senaste månaderna. En av de värsta besvikelserna i mitt liv.

Klarade uppskrivningen, men hade sjukt svårt att vara glad.

Var på ännu en bilträff i Stockholm.

Monster-M3:an här utan motor, nu med över 1000 hk.



Augusti.

Klarade körkortet, en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. En känsla av frihet som jag inte tror att nåt annat kan ge. En dag när allt mitt slit gav utdelning. Men endå en ledsam dag, det var då jag skulle flyttat till Solna i några månader.

Jag, Mami, Kenneth och Kotten tog Chryslern och drog till Stockholm över en helg. Wheels Nationals på Barkarby och cruising på Sveavägen. Kommer så väl ihåg vad jag såg framför mig. Ett sånt där ögonblick när man ser nån, och TROR att det bara händer en gång..

Spenderade en helg i Arkösund med min saknade Elin, efter att ha varit utan varandra i ett år. Helt sjukt att vi kunde vara utan varandra så länge, men jag lovar, det kommer aldrig hända igen, det går jag bara inte med på!

Augustifesten spenderades mest med Elin och Ubbe. En oförglömlig helg, som avslutades med skratt med många av dom som betyder nåt för mig.

Crusing på Kungsgatan i stan. Har aldrig förut sett kamerorna blixtra så mycket vid våran bil. Den kvällen avslutades med att jag tiggde till mig starthjälp mot en kram. Hahaha.

Cruising i Stockholm.



September.

Kände att jag hade saknat Ricky tillräckligt mycket, så jag åkte till Småland och hälsade på honom. En helg som var mest dålig, tyvärr. Var rätt glad när jag stod där på Alvesta station och väntade på tåget hem.

Var på jobbintervju på VMP Group, pratade i 5 minuter, sen var jag anställd.

Personen jag såg den där helgen i Stockholm ploppade helt plötsligt upp, och vi började prata. Det var totalt overkligt, och nånting som jag bara tror händer en gång, om ens det.

Nån vecka senare var jag än en gång påväg upp till Stockholm, denna gången för att hälsa på N. En helknasig helg som jag nog inte ens kan förklara. Man kan la sammanfatta den med knaserier, sugmärken, skratt och voodoodockor. Hahaha.

Var hos kiropraktorn och för första gången på 1,5 år vaknade jag upp dagen efter UTAN huvudvärk. Jag var SÅ lycklig.

KnasJossan!


Oktober.

En månad med sjukt mycket besvikelser, jag var en arg Joss. Att jag aldrig lär mig, skulle man kunna säga. Jag ger människor chans efter chans, men får aldrig nåt tillbaka. Dags att tänka om.

En finfinfin dag köpte jag min lilla Corrado, min pärla. En dag när jag upptäckte att man inte alltid kan gasa fullt. :P

Malin var min ängel, och drog upp mig från botten när ingen annan fanns där. En helt otrolig människa som har räddat mig från mina egna tankar SÅ många gånger. <3

Min fina Corre!




November.

Var i Ullared med Mami och Moster. Besvikelse, tyvärr, inte alls lika bra som förr.

Den mesta tiden går åt till att plugga, men så går det när man skjuter upp allt till sista sekund. Meen, som vanligt så fixade jag det.

December.

Plugg, plugg, plugg och plugg. Kände mig rätt isolerad, och det var jag nog också. Skärpning denna terminen!

Firade julafton i Åby med hela tjocka släkten i Åby, vann allt jag ville i julklappsspelet, och en nöjd Joss åkte vidare med lillebror till älskade Papi. Skrattade så vi tjöt åt hans gamla skolgrejer, och han blev jätteglad över julklapparna. <3 Kvällen avslutades med julklappsöppning hemma i Å. En av de bästa julaftnarna, helt klart, förutom de när man var liten då, dom är såklart oslagbara.

Firade det bästa nyåret hittills, också förutom de när man var liten, såklart. Men nyåret har jag ju redan skrivit om här nedanför ju. :)

Julafton med julklappsspel!

Jaa, ska jag sammanfatta det här året så kan man la skriva:

Svåra beslut, lycka, besvikelse, mycket resor till Stockholm, och oslagbara vänner! :)

Nu återstår bara att göra 2012 till ett ännu bättre år, men det har börjat förvånansvärt bra, och jag hoppas att det fortsätter såhär! <3

I Fredags hämtade min fina Elin mig runt lunch, vi drog förbi McDonalds och fortsatte mot Kungsgatan för att packa. Vidare mot Coop för att handla och sen styrde vi Opeln mot Arkösund.

Kommer fram och ska packa ut alla 50 påsar ut bilen. Och vad händer!? Påsen med all mat går sönder, bara för jag envisades med papperspåsar. Hahaha. Jag sitter där på knä och vet inte vart jag ska ta vägen, det gick inte att sluta skratta. Har inte skrattat så mycket på länge. Tror hela Asund hörde oss. Efter den starten kunde inte helgen gå åt helvete.

Blev lite öl, lite cider, en drink, och sen gick vi ner mot puben.

Riktigt jävla astrevligt var det, vi kom hem vid halv 6 på morgonen, tror jag.

När jag vaknade efter några få timmars sömn var det tomt i sängen, går ner för trappen och ser en leende Elin på madrassen med en tallrik pomme o hamburgare i knät. Hahaha.

Segt att komma igång den dagen var det, men runt 6 gick vi ner mot Lanternan. Blev lite mat, mycket skratt, musikquiz, och trevliga samtal. Jag och Elin var lektanter med barnen, men det gjorde mig inte ett skit, det är då jag trivs.

Vid 12-slaget drog vi oss utåt och smällde av raketerna, skumpa, mys, kramar och pussar!

Festen fortsatte med Irish Coffie (Kors i taket, Joss!), smälla bomber med barnen, och såklart ännu mer skratt.

Lite otrevliga saker hände det väl, men så är det la alltid. Väljer att inte skriva mer om det, för det kunde inte förstöra kvällen ändå. INGENTING KUNDE FÖRSTÖRA DEN KVÄLLEN!

Tror att klockan var runt halv 6 när vi valde att avsluta kvällen på Lanternan, Jag, E, U & T gick upp till E & U och käkade kasslergratäng, satt fint i magen, kan jag lova. E & U gick o la sig, och jag & T satt uppe till 8 på morgonen innan det var dags för honom att åka hem till sina tjejer. :)

 

Det här nyåret kommer jag fan ALDRIG att glömma. Helt klart det bästa hittills, förutom dom där när man var barn och stod på balkongen med Mami & Papi och kollade på raketerna. <3

Fortsätter år 2012 i samma stil som det började så kommer det bli ett lyckligt år, ett oförglömligt år, kanske till och med det bästa året hittills.

JAG ÄR SÅ GLAD!







Finaste Lillasyster på nyår. <3