.

Tårarna rinner, men jag vet inte varför.

Kanske fanns det något där, nåt som jag inte vågat erkänna varken för mig själv eller för er.
Har alltid sagt att jag inte bryr mig, men kanske gör jag det.
Kanske är jag arg.
Men arg på vad? Mig själv, kanske.
Eller på hela situationen.


Nu äre bye bye, äppelpaj som mina barn på dagis skulle sagt.



Fick ett val, ändra mig, eller skita i allt.
JAG valde skita i allt.


Det är sån här jag är, varför ska jag ändra mig för!?






Jag ville vara vänner, livet ut om jag fått bestämma.
Men ödet hade en annan plan för oss..

Hejdå, till den ENDA som förstår mig.


Vanheden.
Bananen.
Gurkan.
Fartdåren.

Princess.
Korven.
Doris.
Knäppskallen.



När alla andra svek så var A den som fanns där.
Som fick mig på bra humör igen.
Som fick mig på fötter igen.
Som fick mig att inse att jag måste stå på mig..

Nu finns det ingen som gör det längre.






Nu har jag bara EN önskan.
Att jag och MIN sötnos kan bygga upp allt som rasat så många gånger.
Att jag lyckas övertala mig själv att jag är värd honom.
Jag är inte där än, men snaaart!
Min T!